Tjoflöjters

Ur programmet till I hatt och rock, Tjoflöjtersrevy på Regina 10-16 sep 1989.

1979-1989 - Ett Tjoflöjtäventyr

10 års ihopsamlade funderingar

av Johan Groth Några intryck från vad som plötsligt visat sig vara tio års lyssnande till Tjoflöjters speciella kombination av skönsång och ”stick och förbluffande infall” letar sig ur minnets gömmor och ut på papperet. På fotot (58 K) står Thora, Svanis, Totte, Jens och Perlan framför Ladan iklädda ljusa sommarkläder. Det måste ha varit en bra dag för en konfirmation ty solen lyser på vad som då kallades Fångarnas kör och alla herrarna har det där lustiga ansiktsuttrycket med halvöppna munnar som det lätt blir när en fotograf för framtiden önskar bevara ett ögonblick av ett sångframträdande. Ett drygt år hade gått sedan Svanis, Thora och Totte blivit bekanta på konfirmandön Långholmen utanför Östanå under sommaren 1979. De hade som förstaårsledare upptäckt ett gemensamt intresse, nämligen Povel Ramels musik. Snart kom även Perlan och Jens med och efter framträdanden på sommarens lägerbålskvällar beslöt gruppen att ställa upp i höstens Vokalisttävling. Vokalisttävlingen var det stora musikevenemanget i Djursholms Samskola. Aulan var fullsatt då trettiotalet grupper och artister möttes i ädel tävlan. Släpp fångarne loss framfördes av den i traditionellt randigt skrudade gruppen. Publikens jubel förde fram till en hedrande andraplats i denna deras första tävling.

Hösten därpå var det Vokalisttävling igen. Man hade nu bytt namn till Tjoflöjters och lagt sig till med röda jackor, vita shorts och plommonstop. Lasse var med istället för Totte som hade åkt till USA. Den numera välbekanta uppopade versionen av Hvila vid denna källa sjöngs och Tjoflöjters fick hederspris. Samma jul spelades ett band med sång och musik in som sändes till Totte som julklapp. På detta band fanns Grodorna med, den första sång som ej gjordes för att framföras på en Vokalisttävling. Raskt följde två Vokalisttävlingar till, men vissa av oss hade ju nöjet att få se Tjoflöjters även dessemellan, sjungandes på Långholmens konfirmationer och på fester. Vid tävlingen 1981 hade flera av medlemmarna ryckt in i lumpen, något som först såg ut att ge problem eftersom Vokalisttävlingen inföll på en vardagkväll, men efter att ha ordnat ett mäktigt intyg undertecknat av skolans rektor, kapten i reserven, samt musiklärare och tillsynslärare slapp Perlan loss. Nu kom gruppens rockar in för första gången, försvarets bästa svarta plastregnrockar kröntes med halmhattar som hittats på Tonys vind där Casinorevyns gamla rekvisita fanns. I sökandet efter en enhetlig benklädnad fann man till sist att det enda som alla hade var bara ben, varför de håriga spirorna alltsedan dess stuckit ut under rockkanten. 1982 sjöngs Lammjam i lottapälsar och när man för sista gången var med i Vokalisttävlingen (som nu hade förflyttats tillsammans med gymnasiet i övrigt till Ekeby ängar) presenterades man som gamla inventarier.

Måhända var vokalisttävlingarna Tjoflöjters språngbräda ut till en större publik under de första åren, men därefter spelade anrika Mosebacke och Södra teatern en viktig roll i gruppens verksamhet. Kabaré Kom Loss, (51 K) som var en talangjakt för nya och okända förmågor, hade kvartsfinal och semifinal å Mosebacke och en final (102 K) å Södran kring jul 1982. Man sjöng Lammjam och den nya Flickan i Havanna. I den senare låten minns man framförallt Lasse i söt sjömansmössa dansande med gruppens enda kvinnliga medlem, en trasdocka. Man hade även samlat ihop tillräckligt med hattar och rockar för att kunna ikläda sig vad som nu är Tjoflöjters scenkostym. Vad var det egentligen som var mest spännande denna finalkväll, att Tjoflöjters kunde vinna eller att Carolas (ni minns henne säkert, hon som var med i Melodifestivalen) dåvarande pojkväns band Jazzeaux också skulle spela och att hon kanske kunde tänkas vara där? Hursomhelst så vann ju Tjoflöjters och en storslagen segerfest hos Svanis föräldrar vidtog. Lasses far, alltid välutrustad, hade påpassligt nog en låda champagne i källaren som även den fick vara med och fira.

Vinsten å Södran ledde väl aldrig till de där riktigt feta kontakten, snabba bilama och snygga blondinerna som kanske en del av gruppens sångare hoppades men en del olika gig blev det i alla fall, bland annat på Engelen vid Kornhamnstorg. Jag minns att Jag hade en känsla av att detta var deras första ”riktiga” gig, det vill säga det första som inte hade med Långholmen eller Sammis Vokalisttävling att göra. På Engelen var det trångt, rökigt och stökigt och icke utan anledning. Första SM-finalen i fotboll hade nämligen spelats samma dag, en SM-final i vilken Hammarby hade mött blivande svenska mästarna från Göteborg. Hammarbyfansen hade efter matchen funnit Engelen vara den perfekta samlingsplatsen för att begrunda det oblida livets slag, dränka sina sorger i öl och sjunga sorgsna visor från sin fjärran hemtrakt. Vi var några trogna Tjoflöjtersfans som först sökte dämpa hopen men som sedan nöjde oss med att genom röken och bullret fånga våra idolers toner. Detta var väl första gången det märktes att Tjoflöjters inte kommer riktigt till sin rätt om inte publiken är intresserad, ett fenomen som har märkts senare igen, bland annat vid framträdanden på X-öl. Tjoflöjters framför en show man skall se på och inte någon sorts bakgrundsmusik att tala med bordsgrannen till.

Så kom några år då framträdandena var av mera privat karaktär. Tjoflöjters sjöng på studentfester, bröllop, födelsedagsfester, företagsfester mm. Alltid lika uppskattade sjöng de Grodorna i sina slimmade gröna badmössor och Sån’t é livet i pastellfärgade toppluvor. Sån’t é livet var en gammal goding, den hade tidigare sjungits in, förutom av Anita Linblom som gjorde första försöket, av AIK:s hockeylag och av Dag Vag. Sån’t é livet är en absolut favorit, särskilt den spektakulära dansen i slutet upphör aldrig att amusera. Vid denna tid kom också Byxorna med. Byxorna och Tvålen är de enda sånger som Tjoflöjters tagit direkt och sjungit utan ändringar i text eller musik. Det måste också ha varit vid denna tid som jag för första och hittills enda gången har sett Jens berövad sitt vanliga lugn. Tjoflöjters hade haft en sjungning på Odontologiska föreningens dammiddag men damerna ville tydligen ha mer än bara skönsång till efterrätt. I vad som plägar kallas en strategisk reträtt fick gruppen fly uppför källarlokalens smala - spiraltrappa med vad som kunde räddas av rekvisitan i famnen. Till inspicienten Jens förtrytelse blev dock en hatt och delar av rockarna kvar.

I januari 1987 ryktades det om Tjoflöjters ”comeback” på de stora scenerna. Vi var några man som intog middag på Ming Garden vid Medborgarplatsen och sedan drog oss upp mot Mosebacke. Mörkt och snöigt, klockan var tjugo över sju och mitt påpekande vid middagen att det nog inte skulle vara någon fara att inte få plats visade sig få det svar det förtjänade. Det var tätt med folk, publikrekord för Mosebacke visade det sig vara. Hela Tjoflöjters trogna och trägna publik var där, folk från Långholmen, Sammis, Stockholms studentkretsar, föräldrar och syskon. Tjoflöjters uppträdde tillsammans med Smooking, ett band där gamle tjoflöjtaren Lasse numera låter fingrarna flyga över tangenterna. Johansson, som var den första texten med en röd tråd, skrevs till comebacken. Att på detta sätt skriva en helt egen text och anpassa musiken till denna var något alldeles nytt för Tjoflöjters.

Några turnéer har också genomförts, bland annat två resor till fjällen. Tjoflöjters var Tandådalens husband ett jullov i Sälen och sjöng året därpå i Åre, där Danne gjorde sin officiella debut i gruppen. En tradition har även blivit att en augustihelg varje år uppträda i Sandhamn i Stockholms skärgård. Där hade några raska ungdomar kafé och ville nu bjuda sommargästerna på underhållning vilket kunde behövas eftersom det var en utstuderat regnig helg detta år. Som vanligt hade en stor skara av Tjoflöjters trogna fans samlats vilket märktes efter showen då strax under dussinet man skulle försöka hitta någon plats att sova i en fyra kojers segelbåt.

Tjoflöjters har även haft två stora framträdande på Nymble Corpsen, Teknis kårhus. Vid det ena fick gruppen möta sina dagars andliga upphov. Povel Ramel framträdde på matsalens stora scen och som eftershow kom Tjoflöjters. På hösten 1988 sjöng man på Nobelfestens efterkör som detta år ordnades av teknologerna. Bland publiken, längst fram, mitt för scenen satt litteraturpristagaren Mahfouz bägge döttrar och åsåg med beundran den blandning av svensk folkmusik, Tjoflöjters på engelska (The Choo Fleyters) och kårspex på svenska (!) som erbjöds på scenen.

Ibland tänker man dock, hur har man kunnat höra dessa herrar i tio år sjunga samma tio sånger (varav tre-fyra stycken sjungs ytterst sällan). Hur kan man fortfarande leende luta sig framåt, väsa hysch åt den som vågar viska något åt sin bordsdam och spänt hoppas att just Sån’t é livet snart kommer? Är det sången, musiken, dansen, ”sticken och de förbluffande infallen”, vanan eller vad? Svaret är enklare ändå: det är Tjoflöjters!